Det fina skinnets språk är fritt
Med åren blir jag något märkligt: jag blir känsligare och samtidigt allt oförmögen att tiga.
Vi fick alltid höra att att bli vuxen var att bli visare, mer återhållsam eller kanske hårdare. Men för min del är det helt motsatt. Jag känner att de lager som skyddade mig långsamt har löst upp sig. En film, ett ärligt samtal eller en orättvisa berör mig nu mycket djupare än förut. Jag känner mig mer sårbar, ja, som om jag gick genom världen med tunnare hud.
Men det som är helt nytt är att jag inte längre kan tiga.
Dessa tankar som jag tidigare hade svalt för att inte störa, av "artighet" eller av rädsla för vad folk säger, kommer nu ut av sig själva. Det är inte ett behov av att väcka bråk, det är helt enkelt att jag inte längre har energi att bära på halva sanningar.
Ibland känner jag mig missförstådd. Det verkar som om världen inte vet vad den ska göra med någon som visar sig sårbar men som säger saker exakt som hon tänker dem, utan filter. Som om känslighet och direkthet inte kunde gå hand i hand.
Kanske är det detta att bli vuxen:
- Lära sig att sårbarhet inte är svaghet, utan mänsklighet.
- Förstå att tiga för att behaga andra är ett för litet fängelse.
- Acceptera att även om inte alla förstår dig, att leva från din sanning är det enda sättet att andas lugnt.
"Jag har lärt mig att vara ärlig är inte att kasta stenar, utan att bygga broar. Assertivitet har lärt mig att jag kan vara fast vid min sanning och samtidigt mild mot personen framför mig. Det handlar inte om att ha rätt till varje pris, utan om att inte förlora mig själv medan jag försöker förstå dig."
Känsligare, mer sårbar och mycket friere.