Vänskapen har blivit "low-cost"
Vi har nått en kritisk punkt. I teorin skulle teknologin ha "befriat" oss från tungt arbete för att vi skulle kunna ägna oss åt konst och mänskliga relationer. Men verkligheten är en annan: vi delegerar vår mänsklighet till robotar för att människor har blivit "ohållbara".
Varför föredrar allt fler människor att prata med en AI framför att ringa en vän?
- Skyddet mot ghosting: AI försvinner inte, lämnar dig inte på "läst" eller isolerar dig när saker blir jobbiga. Vi har skapat algoritmiska vänner för att de av kött och blod misslyckas alltför ofta.
- Rädslan för att vara en börda: Vi är rädda för att störa. Vi lever så uttömda att vi känner att det är en lyx vi inte kan tillåta oss att fråga om tio minuters uppmärksamhet. Vänskapen har blivit en låg-kostnadstransaktion där människor kopplar bort sig vid minsta konflikt eller behov.
- Empati på prenumeration: Vi har gått från "stammen" till psykologen, och från psykologen till chattboten. Vi söker en lyssnare som inte dömer oss, men också en som inte kräver något av oss i gengäld.
Paradoxen är tragisk: Vi har den bästa teknologin i historien för att ansluta oss, men vi känner oss mer ensamma än någonsin. Vi har valt bekvämligheten hos en kod som behagar oss framför svårigheten i en verklig relation som låter oss växa.
AI kan simulera sällskap, men den kan inte hålla din hand eller titta dig i ögonen när världen går under.
Förlorar vi musklerna för engagemang? Eller har vi beslutat att älska andra kostar för mycket?